70 år sedan befrielsen
Igår var det 70 år sedan Auschwitz befriades från nazisternas hand. 70 år har gått sedan början av slutet på det hat som spred sig genom Europa som en löpeld, och som hade sitt fäste i Berlin. Jag blir illamående av tanken och nej. Jag var en av dem som inte följde med på klassresan till just Auschwitz i nian.
Jag personligen känner att jag inte behöver uppleva det på plats, jag känner redan så starkt för vad som hände. Men vissa pratade om att det skulle vara "kul att komma bort från skolan". De valde helt klart rätt. För om man tänker så så är man en person som behöver uppleva Auschwitz på plats. Som behöver se med egna ögon. Det avrakade håret, glasögon som ligger samlade. Sånt behövde de se.
Igår kväll såg jag ett program, som inte hade något alls med Auschwitz eller förintelsen att göra. Det enda sambandet var en äldre dam. 101 år gammal, närmare bestämt. Och att tiden går kan vi ju inte göra något åt, men att folk glömmer kan vi göra något åt. Den krassa sanningen är att de som överlevde Auschwitz är snart borta. Tiden har tagit dem. Men tillsammans måste vi se till såatt inte tiden tar deras minnen. Detta får inte hända igen. Du måste våga resa dig upp och säga nej om du ser något som inte är okej. Och du måste minnas det som varit.
Tiden kan ta människor. Men den får inte ta minnen.
